jag ska sakna dig
tills jag hittar en lika bra som du var.
Natten blev lång när sms blev till argument och historiken flödade kring Gud, ödet och olika religioner.
Det hela började att jag blev osäker kring en vänskap som tagit slut.
Om det var värt att släppa taget en gång för alla eller vara feg nog ta tillbaka något som ändå kommer att svida i framtiden.
Det blev frågor kring om Gud styrde våra vägar och synder - att det är ödets fel att vi ibland känner oss nerstämda och idiotiska. Något som vi tidigare underkattat kommer tillbaka i någon form av depression - för vi är inte glada hela tiden - inte heller jätte trevliga mot folk runt omkring oss.
Vilket kanske kommer tillbaka av någon sorts av bestraffning.
Jag vågar inte tro att vi själva ska styra våran egen mänskighet, att det är vi som ska bestämma över oss själva.
Min mening är att allt vi gör är bestämt sedan tidigare. Trots detta med alla världskrig och svält i Afrika.
Men det verkar fortfarande inte logiskt att alla barn i Afrika ska få lida för ingenting - eller att oskyldiga människor blir mördade.
Jag tror heller inte att vetenskapen kan utforma någon sorts förklaring av världens uppkomst.
Eller om gud finns.
Det är fortfarande en tro som vi själva bestämmer var och en.
Och min tro om min och hennes vänskap existerar inte att hålla i slutändan.
Vissa människor är inte menade för varandra - och detta gråter jag floder för.
Våran tid är förbi, och det finns inget " vi " längre.
" Vi " har dött.
