insikt
& sa att livet var något enkelt , men jag kunde inte hålla med dig.
Hösten fuckar upp mig helt enkelt. Vad som är fel kan jag inte riktigt peka ut. Att jag är ensam? Kärleken finner jag när den dyker upp. Ingen mening att hasta sig genom livet men jag blir blind av att bara sitta hemma hela dagarna. Jag har blivit en familjebög och blir för trött att ränna ute om nätterna trots att det lockar mer än att umgås med sina föräldrar och spela sällskapsspel. Att det blivit så mörkt gör det inte bättre. Jag vill vara självsäker med det behövs närhet för att nå dit. Låter sjukt och jag försöker förtränga att det faktiskt är problemet. Jag kan inte ha förhållanden. Till slut förstår jag att det är inte det jag egentligen och flirtar med andra killar. Jävla spel jag spelar med mig själv. Vad är det jag vill? Jag är för ung för riktig kärlek? Jag kan inte gå runt och tro att jag är 11 längre. Det fungerar inte så. Pressen växer att vara självsäker i sig själv, att känna sig själv och förstå vad man vill. Jag vet inte vad jag vill. Och att inte veta vad man vill, det vet jag att det finns vuxna som fortfarande inte vet vad dom vill. Men jag vill inte bli en sån människa som sitter hemma hela dagarna och tycker synd om sig själv för att de är ensamma och dricker bort skammen. Jag tänker för mycket och det ångar snart från min hjärna, överhettad, snart får jag panik. Jag springer härifrån. Jag älskar att hata denna jävla håla.
