drömmar
Jag blir ganska nostalgisk av att sitta ensam såhär. Tragiskt men ändå så magiskt. Det känns nästan som en film. Allting har gått så fort, superfort. Ena stunden sitter jag och oroar mig för de kommande betygen i åttan, kärlek och framtidsplaner och andra sitter jag här, en sen fredagskväll, tätt inpå första terminen i gymnasiet och tittar tillbaka på fotografier från ex andal år sedan. Både skratt och gråt, kärlek och deprisson.
Kärlek och lycka gömde sig runt hörnet efter år av osäkerhet och för många fällda tårar.
Jag har byggt upp min säkerhet under åren. Om man skulle tittat på mig för fem år sedan skulle man se en blyg och osäker flicka med glasögon och större kropp en de "normala" 11åringar.
Jag har lärt mig av misstag, gjort om - gjort rätt. Lärt mig agera och förstå.
Jag var jävligt rädd för att inte bli något. Rädd att inte någon skulle ta mig på allvar och förstå att jag faktiskt har någonting där. Jag har dock inte funnit detta " någonting " ÄN. Men jag är säker att jag kan finna den under dessa ( förhoppningsvis ) tre år innan jag tar studenten.
Dendär filmen känns fortfarande verklig. Hela mitt liv är som en film som inte tar slut. Den spelas fortfarande på bioduken framför tagna åskådare och det är magiskt.
